Tom inuti
Då har ytterligare en dag gått. Idag har det känns riktigt bra. Jag har inte gråtit en enda gång idag. Men istället känner jag någon form av tomhet som om något saknas. Den vännen som jag visade bloggen för var hemma hos mig igår. Det känns bra att han är där o jag behöver inte säga så mkt. Han tyckte väl dock att jag inte alls såg ut o må dåligt. Ne, varför ska jag visa andra det, inte mår varken jag eller andra bättre av att jag mår dåligt öppet. Jag tar helt enkelt på mig min skalfasad som jag har använt många gånger i livet. Men jag lyckades inte hålla fasaden så länge igår utan började gråta när han pratade om anmälan och att jag måste berätta för min familj och mina vänner. Han tröstade mig dock, höll om mig, kramade mig och torkade tårarna.
Idag var han hemma hos mig igen o det var inget prat om händelsen, skönt för jag vill inte prata om det. Det besparar mig en massa huvudvärk när jag inte gråter iaf. Tyvärr var jag nog väldigt tråkigt sällskap för som jag skrev innan så känner jag mig tom. Men jag tror han förstår.
Jag undrar om jag måste berätta för min familj, vad gör det för nytta att berätta? Kan jag bara glömma händelsen och lägga den bakom mig som om inget hade hänt? Kanske förstorar jag allt? Ska jag bara koppla bort och låtsas som om inget har hänt? Jag antar att det är för tidigt än för att veta vad jag ska göra och hur jag ska bearbeta att någon faktiskt har våldfört sig på mig, tagit min kropp och själ ifrån mig.
Idag var han hemma hos mig igen o det var inget prat om händelsen, skönt för jag vill inte prata om det. Det besparar mig en massa huvudvärk när jag inte gråter iaf. Tyvärr var jag nog väldigt tråkigt sällskap för som jag skrev innan så känner jag mig tom. Men jag tror han förstår.
Jag undrar om jag måste berätta för min familj, vad gör det för nytta att berätta? Kan jag bara glömma händelsen och lägga den bakom mig som om inget hade hänt? Kanske förstorar jag allt? Ska jag bara koppla bort och låtsas som om inget har hänt? Jag antar att det är för tidigt än för att veta vad jag ska göra och hur jag ska bearbeta att någon faktiskt har våldfört sig på mig, tagit min kropp och själ ifrån mig.
Ett till steg på vägen
Igår tog jag 2 stora kliv. Det första var att skaffa denna bloggen och skriva ner vad som hände plus att jag faktiskt gav ut denna adressen till den första personen som bara visste att något hade hänt. Det är inte det att jag inte vill berätta för min familj och mina vänner vad som har hänt utan att det går helt enkelt inte. Jag kommer inte att kunna få ur mig de orden jag har skrivit utan att bryta ihop. Just nu är det som om jag har en bubbla runt mig och minst lilla grej som sticker hål på den kan nog göra att allt fallerar. Min leénde fasad mot omvärlden som tror att allt är så jäkla bra med mig är bara en fasad. Om jag berättar så vet jag att fördomarna kommer fram. Vilken skuld hade jag själv i det hela? Var hon för full o sen ångrade sig? Slampan förtjänade det osv. Just nu orkar jag inte med de fördomarna utan låter istället er läsare ha fördomar.
Den största rädslan av att berätta för andra är nog att de tar avstånd från mig, just för att de inte vet hur de ska hantera situationen, vad ska de säga till mig, hur ska de beté sig mot mig och kommer de att titta på mig på samma sätt som förut? Troligtvis inte, de kommer att se på mig med medlidsamma ögon och det vill jag inte, jag vill inte att folk ska tycka synd om mig, jag vet inte riktigt vad jag vill men inte är det att man ska tycka synd om mig iaf!
Vissa dagar går jättebra medans andra så gråter jag av minsta lilla bara av tanken på vad som har hänt. Det knyter sig i halsen, klumpen kommer fram och tårarna börjar att rinna. Som tur väl är så händer det bara när jag är själv. Jag vill krypa upp i en varm o trygg famn, att den håller om mig o smeker mig över håret och lovar att allt blir bra igen en dag. Att jag slipper känna den äckliga skammen över vad som har hänt. Kommer det att bli så en dag då jag slipper känna mig äcklad, jag hoppas det iaf?!
Nu ska jag ta mig upp ur sängen och göra soppa och sen ska jag ut och kratta löv för solen skiner ute och det är nog bra för mig att få komma ut lite. O nej, jag har inte sovit bort hela dagen utan, jag har jobbat natt till kl 6:00 i morse.
Kram på er....
Den största rädslan av att berätta för andra är nog att de tar avstånd från mig, just för att de inte vet hur de ska hantera situationen, vad ska de säga till mig, hur ska de beté sig mot mig och kommer de att titta på mig på samma sätt som förut? Troligtvis inte, de kommer att se på mig med medlidsamma ögon och det vill jag inte, jag vill inte att folk ska tycka synd om mig, jag vet inte riktigt vad jag vill men inte är det att man ska tycka synd om mig iaf!
Vissa dagar går jättebra medans andra så gråter jag av minsta lilla bara av tanken på vad som har hänt. Det knyter sig i halsen, klumpen kommer fram och tårarna börjar att rinna. Som tur väl är så händer det bara när jag är själv. Jag vill krypa upp i en varm o trygg famn, att den håller om mig o smeker mig över håret och lovar att allt blir bra igen en dag. Att jag slipper känna den äckliga skammen över vad som har hänt. Kommer det att bli så en dag då jag slipper känna mig äcklad, jag hoppas det iaf?!
Nu ska jag ta mig upp ur sängen och göra soppa och sen ska jag ut och kratta löv för solen skiner ute och det är nog bra för mig att få komma ut lite. O nej, jag har inte sovit bort hela dagen utan, jag har jobbat natt till kl 6:00 i morse.
Kram på er....
Kvällen då allt hände
Jag hade sett fram emot halloweenfesten i några veckor och äntligen var det den 1 november då det skulle bli fest. Jag var bjuden till en bekant som bor 13 mil från mig vilket innebar att jag skulle sova över där. Det var alla redan bra stämning på festen när jag kom dit och där var bara en massa nya ansikten förutom min vän som hade festen tillsammans med sin syster. De hade ett helt bord med, sprit, cider, öl, whiskey, snapsar av div. sorter. Oj vad generöst tänkte jag o tog en cider till mig. Jag hade i ntankarna att jag får ta det lugnt för jag vill inte stanna hela dagen imorgon utan jag får dricka med måtta för jag kan ha rätt kul utan att vara dyngrak på en fest=)
Alla var utklädda och jag hittade en massa trevliga personer att prata med under kvällen. Det blev en snaps och 2 drinkar med red bull vodka. Kvällen var verkligen rolig och rätt som det är ligger jag i min väns säng o spyr ner på golvet. Jag har inget minne av hur jag hamnade där och jag spyr i ofantliga mängder och kan knappt andas plus att jag har en kille över mig som har tagit av mig mina strumpbyxor och trosor. När jag ligger och spyr och kippar efter andan särar han på mina ben o kör sin kuk in i mig. Nej mumlar jag o försöker ta mig bort från honom. Jag känner mig helt orkeslös o jag ber honom sluta. Han fortsätter och håller fast mina armar så att jag inte kan slå honom och fortsätter att köra sin kuk i mig. Jag gråter, kräkar, kippar efter andan och ber honom sluta. På något sätt kände jag mig helt handlingsförlamad. Det skrek i mig imobords att det här är fel, jag vill ju inte!!!! Jag lyckades få loss ena armen och lyckades slå till honom med armbågen över ena ögat.
Han backade bort för några sekunder och jag kunde hämta andan i allt kräk för jag hade verkligen andnöd som om någon tryckte all luft ur mina lungor och jag kunde inte fylla dem med luft igen. Jag vet att det kom in folk i rummet men de gick genast ut igen för de såg ju att någt pågick där inne. I deras ögon såg det säkert ut som sex men i mina ögon var det allt annat än frivillig sex.
På något sätt fick han runt mig på rygg och satte ena handen över bröstkorgen på mig så att jag inte kunde röra mig och med sin andra hand höll han fast mina händer. Han körde åter in sin äckliga kuk i mig och det gjorde så ont som om det kördes in knivar i mig där nere. Jag fortsatte att kräka och nu låg jag på rygg och fick kräk över mig även om jag vred bort huvudet så var det som att kvävas av mitt eget kräk. Jag hade panik och bönade och bad honom att sluta och på något sätt så fick jag loss ett ben och kunde sparka loss honom så han flög ner på golvet. Jag tog mina trosor och strumpbyxor som var fulla av spya och sprang in på toaletten.
Jag fortsatte att kräka o kippa efter andan och paniken inom mig spred sig. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, det var mitt i natten, jag var på ett okänt ställe, lite berusad och troligtvis drogad eftersom jag inte vet hur jag hamnade i sovrummet och det fanns absolut ingen anledning att må så dåligt av den lilla alkoholen jag hade druckit. Jag tänkte att jag får sova lite o så fort jag vaknar så kör jag till sjukhuset för det passerar jag ändå på hemvägen.
När jag kom ut från toaletten så hade nästan allt folk åkt därifrån. Kvar var bara vi som skulle sova över där och killen som hade förgripit sig på mig. Det var min väns bror som hade gjort detta mot mig och hur skulle jag gå vidare med detta. Jag orkade inte ställa till en stor scen mitt i natten occh jag mådde så jäkla dåligt och hade fortfarande andnöd och magen knöt sig hela tiden och ville spy. Jag tog min till ett hörn o la min pälskappa över mig för o sova lite. Men min väns syster såg mig o fixade en sängplats till mig för hon tyckte inte jag kunde ligga där på golvet.
Jag grät o kräktes hela natten och jag ville bara därifrån. på morgonen hörde jag några prata om mig o den där killen, jag ville inte lyssna på va de hade o säga o la kudden över huvudet för o slippa höra..... Klockan 11 var jag o kräktes igen och jag låg inne i ena badrummet o mådde skit o grät. Hur ska jag reda ut allt o vad ska jag göra. Jag var så bestämd under natten att åka till sjukhuset men nu visste jag inte om jag ville eller orkade det. jag hade så ont där nere och helt öm över bröstkorgen där han hade hållt ner mig med sin hand. Blåmärken hade jag på armarna och på insidan av benen.
Jag tvättade av mig och bytte kläder och fick av mig gårdagens klänning som kändes så snuskig och äcklig plus att den luktade kräk. Klockan 12 fick jag i mig en macka och den tog ca 30 min att få i mig. När klockan slog ett så körde jag därifrån, jag slapp se äcklet under hela morgonen men en som var kvar sa att han hade ett blåmärke runt ena ögat. Bra tänkte jag och han har nog rivmärken över kroppen för mina naglar var trasiga så jag antar att jag har försökt o riva honom för o komma bort från hans grepp.
Jag mådde så illa i bilen och kämpade med att inte kräka, ögonen var fulla av tårar så jag såg knappt vägen och efter en timme fick jag stanna och kräka lite till. där fanns ju inget att kräka upp, bara en gul äcklig sörja som sved i strupen.
Jag mådde så dåligt o ville bara hem till min älskade katt plus att jag kände mig så äcklad så jag körde aldrig inom sjukhuset. Jag ville ju få allt dokumenterat för där fanns ju många bevis på kroppen att ett övergrepp hade skett plus att jag ville lämna ett tox-prov för o se om där fanns någon drog i min kropp. Men allt sket sig för jag orkade inte ta tag i det, att ta steget att bli mer förnedrad och bli utgrågad. jag orkade inte, jag ville inte bli mer förnedrad.
Så nu sitter jag här 11 dagar senare, förtvivlad över vad som har hänt och tårarna rinner ner på tangentbordet. Hur ska jag komma över vad som har hänt? Kroppen har läkt förutom något enstaka blåmärke som finns kvar. Men resten, hur ska min själ läka och kommer jag någonsin att kunna släppa in en kille på livet? Frågorna är många hos mig nu och jag vet inte hur jag ska gå vidare. Stundvis känns allting bra, som om det bara var en overklig dröm, Men så kommer verkligheten ikapp mig och smärtan kommer fram när jag tänker på vad som hände. Det finns 2 personer som vet att det har hänt något förutom äcklet. den ena vet bara att det här hänt något o att jag inte mår bra o att jag inte vill prata om det och den andra vet lite mer.
Nu orkar jag inte skriva mer för idag. Lite middag ska lagas och sen ska jag till gymmet som jag har längtat till länge nu men ryggen har satt stopp för det i över 1 månad.
Jag hoppas att ni mår bra där ute och en sak är säkert att det här ska inte få knäcka mig även om livet känns förstört just nu så vet jag att det blir bättre en dag och framför allt så blir det inte bättre av att jag tycker synd om mig själv!!!
Kram på er!
Alla var utklädda och jag hittade en massa trevliga personer att prata med under kvällen. Det blev en snaps och 2 drinkar med red bull vodka. Kvällen var verkligen rolig och rätt som det är ligger jag i min väns säng o spyr ner på golvet. Jag har inget minne av hur jag hamnade där och jag spyr i ofantliga mängder och kan knappt andas plus att jag har en kille över mig som har tagit av mig mina strumpbyxor och trosor. När jag ligger och spyr och kippar efter andan särar han på mina ben o kör sin kuk in i mig. Nej mumlar jag o försöker ta mig bort från honom. Jag känner mig helt orkeslös o jag ber honom sluta. Han fortsätter och håller fast mina armar så att jag inte kan slå honom och fortsätter att köra sin kuk i mig. Jag gråter, kräkar, kippar efter andan och ber honom sluta. På något sätt kände jag mig helt handlingsförlamad. Det skrek i mig imobords att det här är fel, jag vill ju inte!!!! Jag lyckades få loss ena armen och lyckades slå till honom med armbågen över ena ögat.
Han backade bort för några sekunder och jag kunde hämta andan i allt kräk för jag hade verkligen andnöd som om någon tryckte all luft ur mina lungor och jag kunde inte fylla dem med luft igen. Jag vet att det kom in folk i rummet men de gick genast ut igen för de såg ju att någt pågick där inne. I deras ögon såg det säkert ut som sex men i mina ögon var det allt annat än frivillig sex.
På något sätt fick han runt mig på rygg och satte ena handen över bröstkorgen på mig så att jag inte kunde röra mig och med sin andra hand höll han fast mina händer. Han körde åter in sin äckliga kuk i mig och det gjorde så ont som om det kördes in knivar i mig där nere. Jag fortsatte att kräka och nu låg jag på rygg och fick kräk över mig även om jag vred bort huvudet så var det som att kvävas av mitt eget kräk. Jag hade panik och bönade och bad honom att sluta och på något sätt så fick jag loss ett ben och kunde sparka loss honom så han flög ner på golvet. Jag tog mina trosor och strumpbyxor som var fulla av spya och sprang in på toaletten.
Jag fortsatte att kräka o kippa efter andan och paniken inom mig spred sig. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, det var mitt i natten, jag var på ett okänt ställe, lite berusad och troligtvis drogad eftersom jag inte vet hur jag hamnade i sovrummet och det fanns absolut ingen anledning att må så dåligt av den lilla alkoholen jag hade druckit. Jag tänkte att jag får sova lite o så fort jag vaknar så kör jag till sjukhuset för det passerar jag ändå på hemvägen.
När jag kom ut från toaletten så hade nästan allt folk åkt därifrån. Kvar var bara vi som skulle sova över där och killen som hade förgripit sig på mig. Det var min väns bror som hade gjort detta mot mig och hur skulle jag gå vidare med detta. Jag orkade inte ställa till en stor scen mitt i natten occh jag mådde så jäkla dåligt och hade fortfarande andnöd och magen knöt sig hela tiden och ville spy. Jag tog min till ett hörn o la min pälskappa över mig för o sova lite. Men min väns syster såg mig o fixade en sängplats till mig för hon tyckte inte jag kunde ligga där på golvet.
Jag grät o kräktes hela natten och jag ville bara därifrån. på morgonen hörde jag några prata om mig o den där killen, jag ville inte lyssna på va de hade o säga o la kudden över huvudet för o slippa höra..... Klockan 11 var jag o kräktes igen och jag låg inne i ena badrummet o mådde skit o grät. Hur ska jag reda ut allt o vad ska jag göra. Jag var så bestämd under natten att åka till sjukhuset men nu visste jag inte om jag ville eller orkade det. jag hade så ont där nere och helt öm över bröstkorgen där han hade hållt ner mig med sin hand. Blåmärken hade jag på armarna och på insidan av benen.
Jag tvättade av mig och bytte kläder och fick av mig gårdagens klänning som kändes så snuskig och äcklig plus att den luktade kräk. Klockan 12 fick jag i mig en macka och den tog ca 30 min att få i mig. När klockan slog ett så körde jag därifrån, jag slapp se äcklet under hela morgonen men en som var kvar sa att han hade ett blåmärke runt ena ögat. Bra tänkte jag och han har nog rivmärken över kroppen för mina naglar var trasiga så jag antar att jag har försökt o riva honom för o komma bort från hans grepp.
Jag mådde så illa i bilen och kämpade med att inte kräka, ögonen var fulla av tårar så jag såg knappt vägen och efter en timme fick jag stanna och kräka lite till. där fanns ju inget att kräka upp, bara en gul äcklig sörja som sved i strupen.
Jag mådde så dåligt o ville bara hem till min älskade katt plus att jag kände mig så äcklad så jag körde aldrig inom sjukhuset. Jag ville ju få allt dokumenterat för där fanns ju många bevis på kroppen att ett övergrepp hade skett plus att jag ville lämna ett tox-prov för o se om där fanns någon drog i min kropp. Men allt sket sig för jag orkade inte ta tag i det, att ta steget att bli mer förnedrad och bli utgrågad. jag orkade inte, jag ville inte bli mer förnedrad.
Så nu sitter jag här 11 dagar senare, förtvivlad över vad som har hänt och tårarna rinner ner på tangentbordet. Hur ska jag komma över vad som har hänt? Kroppen har läkt förutom något enstaka blåmärke som finns kvar. Men resten, hur ska min själ läka och kommer jag någonsin att kunna släppa in en kille på livet? Frågorna är många hos mig nu och jag vet inte hur jag ska gå vidare. Stundvis känns allting bra, som om det bara var en overklig dröm, Men så kommer verkligheten ikapp mig och smärtan kommer fram när jag tänker på vad som hände. Det finns 2 personer som vet att det har hänt något förutom äcklet. den ena vet bara att det här hänt något o att jag inte mår bra o att jag inte vill prata om det och den andra vet lite mer.
Nu orkar jag inte skriva mer för idag. Lite middag ska lagas och sen ska jag till gymmet som jag har längtat till länge nu men ryggen har satt stopp för det i över 1 månad.
Jag hoppas att ni mår bra där ute och en sak är säkert att det här ska inte få knäcka mig även om livet känns förstört just nu så vet jag att det blir bättre en dag och framför allt så blir det inte bättre av att jag tycker synd om mig själv!!!
Kram på er!
